Det kenyanska slumområdet Kibera i huvudstaden Nairobi är hemvist åt mer än 1 miljon människor. Inom området finns ett stort antal så kallade "Hot Spots". Dessa platser kontrolleras av tungt kriminella gäng. De flesta som lever i Kibera lever på mindre än 1 USD/dag. Cirka 50 procent av människorna i området är HIV-positiva och cirka 60 procent är smittade av TBC. Kriminaliteten, drogmissbruket och andelen vapen i området är stort. Trots extrem fattigdom och misär finns det dem som tjänar pengar på att situationen är som den är i området.

Utmed området löper en allmän bilväg. Vägen är livligt trafikerad av privata fordon, ett mycket stort antal privatägda taxibussar och en strid ström av statliga och kommunala bussar, samtliga fullastade med människor och gods. "Okända" privatfordon och de kommunala och statliga bussarna tillåts inte passera Kibera med mindre än att chaufförerna betalar mutor till de kriminella gäng som opererar utmed vägen. Allt sker mycket diskret och välorganiserat. Så fort ett okänt fordon eller en buss kommer inom synhåll på vägen signaleras detta genom att en person ur gänget gör ett tecken till en annan person ur samma gäng 50-tal meter längre upp på vägen. Denna andra person är den som sedan stoppar fordonet eller hoppar in i bussen och tar upp mutorna. Allt övervakas av gängledaren som sitter utmed vägen mellan de två "arbetsplatserna".

En annan typ av affärer som är lukrativ i Kibera är handel med vapen och ammunition. Det finns ett stort antal vapen inom området och många pojkar i yngre tonåren är beväpnade. En pistol kostar cirka 5000 - 7000 kenyanska shilling vilket motsvarar ca 500 - 700 svenska kronor. För en (1) kula är priset ungefär 500 kr. Är det så att kulan används/avlossas så tillkommer en kostnad på ytterligare 500 kr. Anledningen till att kulan betalas två gånger är att de som säljer kulan räknar med att om den används/avlossas så sker detta i syfte att komma över pengar eller annat av värde och det vill säljaren av kulan ha del av.

Eftersom Kibera är hårt drabbat av dödliga sjukdomar och dödligt våld finns det även andra, icke-kriminella, som kan profitera på att situationen är som den är. En av dem är Richard Hamisi, 33 år som driver ett litet snickeri i Kiberas utkant. Han har drivit sitt snickeri i 7 år och har i huvudsak tillverkat möbler. De senaste åren har dock efterfrågan på likkistor ökat vilket inneburit att Richard idag även tillverkar det. När jag träffar honom är han i full färd med att färdigställa en kista till köparen Moses vars far gått bort bara någon dag tidigare. Moses hjälper till att spänna den mjuka cellplasten medan Richard och hans medarbetare Nicholaus fäster plasten på kistans insida med små nubb. Kistan är enkel om än inte av allra enklaste snitt och priset är 7500 kenyanska shilling (ca 750 kr). Det tar ungefär två dagar att tillverka en kista och Richards förtjänst cirka 100 kr. Det kan ju i sammanhanget tyckas vara en god förtjänst men det är inte alltid som Richard får det pris han vill ha. Han berättar att han ibland tillverkar och säljer kistor till självkostnad då människor inte har råd att betala vad det egentligen borde kosta. När jag frågar Richard om han tjänar bra med pengar på att så många i området dör svarar han "nej, jag tjänar absolut inte bra men för det mesta kan jag, min fru och mina två barn äta någonting på kvällen".