På den Vitryska landsbygden finns en liten by som heter Okono. Denna by ligger ungefär en timmes bilfärd från Lepel och är en mycket gammal och enskilt belägen by där 26 personer lever som de alltid gjort. I denna by finns inga unga människor och här har tiden stått stilla i flera decennier. Här möter jag de tre 80-åriga kvinnorna Evdokia, Ludmila och Zinaida. Vi sitter samlade i Ludmilas hus där jag bjuds på tomater, grissvål, rött vin och bröd Jag får skäll av Zinaida för att jag inte tömmer mitt glas i ett svep som alla andra gör och för att jag inte vräker i mig av grissvålen.

Evdokia berättar att hon har en månatlig pension från den Vitryska staten om ca 300000 vitryska rubel vilket är cirka 900 kronor. Hon berättar vidare att hon blev änka för 11 år sedan men att hon klarar sig ganska bra trots allt. Hon liksom änkan Ludmila får hjälp av manliga bybor att kapa och hugga veden för vintern. På min fråga hur ofta hon handlar kläder svarar Evdokia "det gör jag aldrig, det var många år sedan". Alla tre kvinnor svarar enhälligt på min fråga om hur det är att leva i Vitryssland idag jämfört med innan 1991 då landet var en republik i Sovjetunionen. Alla svarar att det var bra på den tiden och att det är bra nu. Ingen av kvinnorna är dock sena med att tala om att arbetet på Kolchos under Sovjettiden inte var någon dans på rosor. Kvällen avslutas med att de gamla kvinnorna stämmer upp till sång. Jag har med mig utrustning för ljudinspelning så jag får med mig fyra vitryska folksånger i tillägg till ett antal porträttbilder av dessa fantastiska kvinnor.