Jag har just klivit ur bilen i ett slumområde i det lilla samhället Lipjan några mil utanför Pristina i Kosovo. Jag fotograferar och samtalar med människor som samlats utanför ett café. Det kommer fram en man till mig och frågar om han kan få byta sina hårt slitna och uttrampade grå plastsandaler mot mina obetydligt använda svarta Nike. Jag talar om för honom att det är det enda paret skor jag har med mig och att jag behöver dem under resten av min vistelse i Kosovo. Han nickar förstående, ler ett tandlöst leende och ger mig en klapp på axeln. Det visar sig att mannen är gravgrävare, heter Ismet och har sitt hem i området. Jag frågar om jag får ställa några frågor om Ismets yrke, om hans och familjens tillvaro och situation. Efter att ha tillbringat flera timmar hemma hos Ismet och hans familj återvänder jag till Pristina.

Fem dagar senare, dagen innan jag lämnar Kosovo för denna gång, återvänder jag till Lipjan och gravgrävaren Ismet. Kvällen innan har jag tvättat mina skor och torkat dem i den sena eftermiddagssolen. Jag lämnar över mina skor till Ismet med ena handen samtidigt som jag tar en bild med kameran i den andra handen.

Det går inte att ta miste på Ismets lycka när han får skorna i sin hand. Intresserade grannar kommer fram och vill titta närmare på skorna. Ismet höjer rösten, säger något med barsk stämma på albanska och grannarna backar några meter. Han håller skorna tätt intill sig och det framgår med all tydlighet att mina svarta Nike har fått en ny ägare.