KFOR, Röda korset, UNHCR, WHO, KAAD, EULEX, Världsbanken, Danish Refugee Council, Mercy Corps, CARE International, Catholic Relief Services, Mother Teresa Society, UNMIK och UNICEF m.fl, m.fl. finns representerade i Kosovo.

Det fullkomligt kryllar av hjälporganisationernas män och kvinnor i kostymer på hotellet och jag har aldrig någonsin på någon plats i världen sett så många stora jeepar med de olika hjälporganisationernas logotyper och bokstavskombinationer klistrade på bildörrarna. Här råder det inte brist på resurser, planer, strategier och Management.

Trots allt detta lever stora delar av Kosovos drygt 2 miljoner invånare i misär och djup fattigdom. Den officiella andelen arbetslösa i landet är ca 50% men människor jag pratat med uppger att siffran är mycket högre och bland landets många romer är siffran över 90%. Just bristen på arbete och inkomst är en av anledningen till situationen i landet. Albanien anses väl knappast som ett föregångsland vad avser statsfinanser och ekonomisk tillväxt men jämför man Kosovo med just Albanien så skulle Kosovos ekonomi behöva växa med 10 procent årligen under en tioårsperiod för att nå ikapp Albanien enligt uppskattning av Världsbanken.

Vid bordet bredvid mitt på hotellets restaurang sitter några äldre herrar från en känd hjälporganisation och klagar högljutt på tillsättningen av någon högre chefspost inom organisationen, på maten, på vinet och på att det numer råder rökförbud på de flesta restauranger i övriga Europa – ”It´s like a fuckin’ Concentration Camp!”. Jag har just kommit tillbaka från Fushë Kosovë, en litet samhälle i Pristinas utkant där ca 300 romska familjer (över)lever av ingenting och är helt utlämnade till sitt eget öde. Jag väntar på att herrarna vid grannbordet de ska komma på sig själva med det uppenbara och börja leva upp till organisationsnålarna som pryder kavajslagen men de fortsätter sin klagosång i kör så länge jag sitter kvar. Vilken handlingskraft! Rätt eller fel men jag kan inte låta bli att undra när dessa herrar var ute i ”den andra verkligheten” senast.

I ”den andra verkligheten” finns bland annat just Fushë Kosovë med sina ca 300 romska familjer. Talesman och ledare för denna bosättning är Fehmi Gashi. Han visar mig runt hos några av familjerna i området och avslutar med att säga ”jag vill genom dig uppmana världen att inte skicka hit människor”. Jag förstår honom efter att ha träffat Selim som deporterats från Tyskland, Nergjim från Italien, Perparim från Kristiansand i Norge och det gamla syskonparet Gjemail och Hana m.fl. De gemensamma nämnarna för dessa personer och många, många fler i romer i Pristinas utkanter är att de letar mat i soptunnor, eldar papper för att hålla värmen i avsaknad av ved, lider av psykisk ohälsa, bor i ruckel där taken rasar in, är nödställda och saknar framtidstro och hopp. Mitt i allt detta ska de dessutom försöka integreras i det Kosovanska samhället vilket inte är så lätt för den som är uppvuxen i Trollhättan, Kristiansand eller Freiburg och inte ens kan kommunicera på albanska eller serbiska, norska funkar inte här. De här är den verklighet som väntar de romer som deporteras hit från Sverige och övriga Europa. De är romer i Kosovo 2010.