Många människor lider, många har fått sätta livet till, familjer har splittrats och hem har raserats. Många hundra tusen lever som internflyktingar i provisoriska flyktingläger och väldigt många kommer att vara tvungna att bära på bilder och minnen som ingen människa borde behöva göra. Mycket av medierapporteringen från norra Irak handlar till övervägande del om krigets framgångar och bakslag, landvinningar, styrkeförhållanden, strategier och frontförflyttningar. Betydligt mindre sändningstid och spaltutrymme ges den humanitära sidan av kriget. Obalansen är påtaglig. Vad bomben väger, hur långt raketen kan nå och hur många projektiler som kan skjutas iväg per sekund och framför allt hur många liv som kan släckas har ett stort nyhetsvärde, ju fler och mer och större och längre ju större nyhetsvärde. Det är dags att ge den humanitära sidan mer utrymme, det är dags att i högre grad skildra de drabbade och vilka effekter galenskaperna för med sig. Har det verkligen gått så långt att vi är mer intresserade av krigsprestanda och antal dödade per enhet än att ta del av de drabbades vittnesmål? Har vi så fullt upp med oss själva att vi inte orkar ta del av andra människors berättelser? Jag vägrar tro det.

Krig handlar kanske om religion även om jag har väldigt svårt att tro det. Jag tror att krigets incitament vilar på enklare grund än så. Krig handlar nog mest om de två vanliga faktorerna; makt och girighet. Men framför allt handlar krig alltid om människor.

Det rinner för lite humanism i våra nyhetskanaler, ingående skildringar av krigen och vapnen kleggar igen systemen. Jag vill tro att lyssnare, tittare och läsare är människor som är mer intresserade av hur andra människor har det än av själva krigen i sig.