Onsdagen den 10 juli 2019 var en dag och en kväll som alla andra dagar och kvällar för den 37-åriga änkan Makfire och hennes 4 barn i utkanten av Kosovos huvudstad Pristina. Alla dagar är lika, det är bara vädret som möjligen kan variera. De flesta av dygnets vakna timmar handlar om att leta efter matrester och plast i Pristinas soptunnor.

Som alltid sköt Makfire sin utvecklingsstörde son Muhamet i rullstolen framför sig i den sena Kosovonatten och som alltid var även 6-åriga dottern Majlinda och 3-åriga sonen Faruk vid hennes sida tillsammans med 9-årige Kujtim. På grund av Muhamets handikapp och de övriga tre barnens låga åder samt det faktum att Makfire är änka sedan några år tillbaka så tillbringar de i princip all tid tillsammans. De letar matrester tillsammans, de tigger tillsammans och de sover tätt tillsammans för att hålla värmen i den ruin som utgör deras enda fasta punkt här i tillvaron.

Sent på kvällen den 10 juli började det regna och Makfire beslutade att avbryta kvällens letande i soptunnor och återvända med barnen hem till ruinen. Äldsta sonen Kujtim ville fortsätta leta en liten stund. Makfire gick med på det, men uppmanade pojken att inte bli för sen hem. Det blev hennes sista ord till sin son.

Torsdagen den 11 juli hittades 9-åriga Kujtim död nedanför trapporna till ett lägenhetskomplex i stadsdelen Xhemail Mustafa' i Fushë Kosovë i utkanten av Pristina. Han hade utsatts för kraftigt våld mot huvudet. Platsen där Kujtims kropp påträffades var inte okänd för Makfire.

Kujtim hade tidigare under sommaren berättat för Makfire att han vid två tillfällen drogats och utnyttjats sexuellt av en man i närheten. Platsen där Kujtims kropp påträffades var samma plats där den nu anklagade förövaren bodde.

Jag träffade Makfire och hennes barn i maj 2019 och nu träffades vi igen, 6 månader senare på samma plats. Makfire håller upp det enda fotografi hon har av Kujtim, en illa åtgången bild av hennes älskade son som sitter i en plaststol. Hennes tårar rinner ner för kinderna, hon gråter till att börja med ljudlöst, men till slut brister allt. Hennes förtvivlan är total där hon sitter på knä framför den gamla vedkaminen i ruinen och försöker torka två små barnskor.

Jag frågar om hon fått något stöd eller någon hjälp av någon. Hon svarar att hon fick några tabletter av polisen innan de talade om för henne att Kujtim hade hittats död. Tabletterna gjorde så hon inte grät säger hon. Förutom det säger hon sig inte ha fått någon hjälp alls, detta med undantag av att någon hjälpt henne att bekosta en grav åt sonen.

På min fråga hur hon hanterar sin sorg svarar hon "jag vet inte" och när jag frågar vad människor i hennes omgivning säger om det som hänt svarar hon "ingen säger något, han är ju död". Jag tvekar för en stund, men frågar till slut vad som skulle hända om hon i framtiden skulle träffa på den man som förgripit sig på och sannolikt även dödat Kujtim. Hon svarar utan att tveka och med en glasklar stämma "jag kommer att döda honom". Jag vill ställa två frågor till, men jag ställer bara en av dem - "tror du på Allah?". Hon svarar "ja, absolut, han har gett oss gåvor, gåvan att kunna se, att kunna höra och att kunna känna". Den fråga jag tänker men inte ställer är "vad tänker du när du tänker på din och dina barns framtid?"

Vi avslutar vårt samtal, jag ger Makfire en kram och vi går ut från den starkt urinluktande ruinen. Vi tränger ihop oss 7 personer i den gamla Opel Kadett som min tolks äldre bror kör. Vi kör till den plats där Kujtims grav finns. Det är första gången Makfire och hennes barn återbesöker graven efter att Kujtim begravdes i juli.

Makfire hade ett obegripligt svårt liv innan den 11 juli och som inte det vore nog blev det än värre efter det. En utsatt, kroniskt sjuk och fattig änka på Europas absoluta samhällsbotten som saknar allt vad förutsättningar heter och med en handikappad och rullstolsbunden son och ytterligare två småbarn att sörja för. Jag ställer aldrig frågan till Makfire, men frågar mig själv gång på gång "hur ska framtiden bli?". Samtidigt hör jag Makfires ord inom mig "Allah har gett oss gåvor, gåvan att kunna se, att kunna höra och att kunna känna".