För många år sedan fick jag ett svar av en romsk kvinna, ett svar som jag tänkt på många gånger genom åren. Jag träffade henne i Fushë Kosovë, en förort till Pristina i Kosovo. Det var en råkall höstdag 2010 och kvinnan eldade tidningspapper för att hon och hennes barn skulle hålla värmen i det skjul som var deras hem i det stora slumområdet. Kvinnan berättade att hon varje kväll gick ut för att leta efter något ätbart eller användbart i stadens sopcontainrar. Jag frågade henne om hon kände skam som tvingades leta bland sopor och avfall för sin och sina barns överlevnad. Hon svarade "nej, det är inget problem, det egentliga problemet är att så många andra människor har letat i samma sopcontainrar före mig tidigare samma kväll". Inte nog med att de svalt och frös, det var och är fortfarande dessutom en stenhård konkurrens om matavfall och sopor på den absoluta samhällsbottnen i Pristinas utkant. Jag vet att jag då tänkte att bara allvarlig sjukdom eller handikapp hade kunnat göra situationen än värre för den romska kvinnan.

När jag, nästan ett decennium senare, är tillbaka i Fushë Kosovë och befinner mig bara några hundra meter från den plats där jag 2010 träffade den romska kvinnan ser jag någon sitta i en röd rullstol framför en ruin en bit bort. Jag hoppar mellan gyttjepölar fram till rullstolen. En trebent hund skäller, morrar och visar sina tänder, men backar tack och lov varje gång jag lyfter handen. I rullstolen sitter en pojke framåtlutad och fastspänd. På rullstolens ryggstöd har någon skrivit NEFRO med stora bokstäver. En kvinna kommer ut ur ruinen och går fram till pojken i rullstolen. Kvinnan heter Makfire och pojken, som har en utvecklingsstörning sedan födseln är nummer tre i en syskonskara av fyra, han heter Muhamet. Makfire är sedan två år tillbaka änka och ensamstående med Kujtim nio år, Muhamet sju år, Majlinda sex år och Faruk tre år. Hon har olagligen bott i ruinen sedan 2016 och har många gånger under årens lopp fått veta att ruinen kommer att rivas i morgon, nästa vecka eller möjligen under nästa månad.

Jag går in i ruinen och en kraftig lukt av urin slår emot mig. Under en lina där tvättade barnkläder hänger på tork pickar en ensam brunspräcklig höna på något bland avskrädet på golvet. Jag skjuter undan en pläd som fungerar som draperi till Makfires och barnens “bostad”, ett utrymme som är mindre än 10 kvadratmeter. Makfire flyttar en kastrull från en plats till en annan inne i rummet, morgonens regn har letat sig in genom de masonitskivor och kartonger som utgör bostadens tak.

Det är 17 grader varmt ute, det är mitt på dagen och Makfire tar fram en tjock termooverall ur en hög av kläder inne i rummet. Hon klär på treårige Faruk den flera storlekar för stora overallen. Jag frågar varför och hon svarar att det kan bli kallt i kväll. Hon och de fyra barnen inklusive Muhamet i rullstolen ska ut och leta bland Fushë Kosovës sopcontainrar. Den tanke jag tänkte 2010 att "bara allvarlig sjukdom eller handikapp hade kunnat göra situationen än värre" är den verklighet som Makfire och hennes barn lever i.

Jag och min tolk sätter oss i bilen och åker vidare. Vi stannar till efter någon kilometer. Jag kliver ur bilen för att fotografera människor som kommer gåendes längs en järnväg. När jag vänder åter mot vår bil ser jag Makfire korsa järnvägsspåret. Hennes rygg är krökt och hon skjuter Muhamets rullsol framför sig, i rullstolen sitter nu även Faruk medan Kujtim och Majlinda går bredvid. Om jag inte visste att det var Makfire och om jag inte visste att hon var född 1982 skulle jag, när jag nu ser hennes krökta kropp i profil, tro att det är en gammal kvinna som korsar järnvägen med sina barnbarn.

När solen går ner över Fushë Kosovë tänker jag på Makfire och barnen. Hennes tankar sträcker sig antagligen först och främst till nästa sopcontainer och en förhoppning om att hitta något som är ätbart alternativt hitta tillräckligt med plast för att kunna sälja. Uppköpare av plast betalar 12 cent per kilo. Men förhoppningen står nog framför allt till att hitta en sopcontainer som ingen annan av Fushë Kosovës behövande har letat i tidigare samma kväll.